Jag har väntat och längtat i flera månader på att kunna använda min nya blogg. Energin var på topp. Många saker redan på agendan som jag ville skriva om, men kreativiteten tog slut innan jag ens hade hunnit börjat skriva.
Det tog någon dag efter beskedet om att Littfest var inställd innan jag liksom vaknade upp. Då small det bara till och den där Littfest-bubblan sprack. Energin och kreativiteten försvann i tomma intet. Den känslan har hållit i sig fram tills idag. Sakta men säkert kommer energin tillbaka, med våren och solen.
Tanken med hela Littfest var att vårt Skrivlyan-gäng från Bjurholm skulle få visa upp sina alster, nu när vi äntligen hade fått ett bord där. Bara det en merit i sig. Vi hade tryckt upp marknadsföringsmaterial och lagt ner massor av energi och pengar på vår deltagande. Sakerna finns ju kvar, men ändå …
Jag har tänkt ganska mycket på hur arrangörerna av Littfest ska ha känt sig om jag kände mig så här. Hur mycket energi och pengar har inte de lagt ner på att fixa allt? Och alla de där som redan hade hunnit påbörja sin resa till bokfesten …
Det här nya viruset från Kina har ju sedan dess stoppat betydligt fler evenemang och än fler lär det ju bli. Vad det blir för konsekvenser av det får framtiden utvisa, men många fler än jag är besvikna på någonting och många har lagt ut stora summor pengar.
Allting får ju ett helt nytt perspektiv när man plötsligt inser att man inte är odödlig och att det inte spelar någon roll vad man har för planer i livet. Dessa planer kan fort ändras och vi är inte de som tar det beslutet, oavsett om man tror på någon slags gud eller inte.
Jag tänker på Maslows behovstrappa, en hierarki som förklarar hur de mänskliga behoven prioriteras, och inser hur långt ifrån de grundläggande behoven vi har kommit i det konsumentsamhälle vi har skapat. Kanske kan det bli en lärdom för många efter den första kaotiska tiden med COVID19 att uppskatta det som verkligen är viktigt i livet. Jag har i alla fall fått mig en riktig tankeställare.
Jag är så otroligt tacksam för att jag har ett varmt hus att bo i, mat att äta och kärlek. Jag har ett jobb som gör att jag kan jobba hemma om jag vill och jag behöver det. Kanske har jag inget jobb om några månader eftersom denna kris påverkar alla, men förutsättningarna finns där. Och framför allt är jag nu extra tacksam för att jag bor i ett land som Sverige.
Delar med mig av några bilder från helgens kreativa måleri med barnen. Tacksam för att vi bor där vi bor och fortfarande kan vara ute på gården, även om vi skulle hamna i karantän. Känns som ren lyx i dessa coronatider.
Senaste kommentarer