Jag minns att de varnade oss redan när jag gick min journalistutbildning: ”ni kommer inte att ha några jobb när ni går ut”. Varför ens försöka? tänkte jag och tog en annan karriärväg, innan jag till slut insåg att jag faktiskt ville ägna mig åt skrivandet på heltid.
Journalist, kommunikatör, översättare … Det finns många titlar att välja mellan för att beskriva min yrkesroll. Den är dock inte alltid densamma som andra använder för att beskriva mig. Inom vården exempelvis. Där börjar anteckningarna i min journal ofta med ”Kvinna med ADHD …” trots att jag sökt vård för någonting helt annat.
I yrkeslivet är jag relativt framgångsrik, inom vården, en person med en funktionsnedsättning. Misslyckad och jobbig. Som en varningstext mellan kollegor står det angivet högst upp i journalen. Blink blink … Patient X har ADHD … blink blink … (och är därmed extra jobbig!)
Kommunikation är ju en process och skrivandet en del av denna. Kanske har de där inom vården missuppfattat mig helt i sina journalanteckningar. Eller så har de faktiskt rätt!
När jag tänker efter är jag nog ganska jobbig. Jag ifrågasätter. Granskar. Försöker få en klar bild av situationen, vad det än gäller. Med olika källor för ett tillförlitligt resultat.
Jag är ju utbildad journalist och förr var det journalistens jobb att informera, på ett neutralt sätt. Nu styrs orden av vem som äger mediet, vilka som kan påverkas av informationen och ofta tas berättelser ur sitt sammanhang. För att skapa en bra story. För att sälja mer.
Jag låter som en naiv skönhetsdrottning när jag säger att jag vill skapa rättvisa i samhället, men det är sant. Jag vill ”förändra världen”. På riktigt.
Jag vill kunna påverka de elever jag träffar när jag är ute som vikarie så att de blir trygga och starka i sig själva och vågar stå för sina åsikter. Jag vill göra de utsattas röster hörda. Jag vill så mycket att egentligen borde jag kanske starta ett parti. Men då hinner jag nog inte skriva så mycket, och styrs av partiets stadgar, så jag kommer att fortsätta att utöva min egen rättvisekamp genom orden.
Jag ger mig aldrig när jag vet att jag har rätt. Det är nog tur kanske, eftersom det var så jag till slut fick vården att sy igen min magmuskeldelning som de missat i flera års tid. Jag var för frisk för att röntgas och de ville inte utsätta mig för onödiga strålningsrisker. Att de sedan skickade mig på två hjärnröntgen för att kolla min hypofys istället för att fokusera på min mage, där jag hade ont, gör att jag undrar hur det egentligen står till med läkarna som skriver om mig och min ADHD i min journal. Vad har de själva för diagnoser? Kanske borde jag ha skrivit ner allt istället för att prata? Känns lite som viskningsleken jag lekte när jag var barn … Hur blev en apa en elefant?
När jag var liten ja, då såg jag fram emot svenskan och att få skriva berättelser. Men jag fick tidigt negativ kritik från min svensklärare, som satte munkavel på mig i många års tid. Jag svävade ut för mycket i mina berättelser och jag hade ”för mycket fantasi”. Jag fick dåliga betyg och blev till slut så omotiverad att jag slutade skriva. Flera år av tystnad.
Plötsligt fanns den bara där igen. Min fantasivärld. Inspirationen. Sagorna. Alla berättelser jag drömde om som barn. Ett ostoppbart flöde i hjärnan. En glädje av att våga skriva. En superkraft som vårdpersonalen inte verkar se.
Äntligen har jag förstått. Det är upp till mig och inte vården eller någon annan att definiera vem jag vill vara. Nu väljer jag aktivt själv att vara mer än en patient X med ADHD och skapa mitt eget språk. Jag proklamerar därmed högt och tydligt så att alla hör:
–
Vik hädan olyckskorpar som står i min väg. Jag vet att jag kan skriva
och vet ni, jag är faktiskt ganska bäg[i]
… Jag frigör mig från mina bojor och släpper lös min fantasi. Flyg min vän.
Du är fri! Från och med nu ska jag inte sätta upp några gränser. Och med ordens
hjälp ska vi skapa magi!
[i] bångstyrig på norrländska
Senaste kommentarer