Alla illustrationer till sagan är skapade av Wilma Sarvi, som valde ett presentkort på 1 000 kronor från Hööks i teckningstävlingen om Benny Bäver. Grattis Wilma!
Det var en gång en liten bäver som precis som många små barn var nyfiken på allt som livet hade att erbjuda. Benny Bäver bodde med sina föräldrar och syskon i en liten bäverhydda under en vacker hängbro i trä, på en naturskön plats i Västerbottens inland.
Med stora ögon brukade Benny förundras över hur myrorna släpade barren till sin stack, hur svalorna byggde sina bon och hur fiskarna hoppade i vattnet. Dagarna gick och den lilla bävern började växa sig allt större.
Benny Bävers föräldrar ville att han skulle anpassa sig efter bäverlivet och hjälpa till med sysslorna i hemmet, som de andra bäverungarna gjorde. Problemet var bara att Benny påbörjade saker, men sedan hittade han alltid någonting annat, mycket intressantare att göra. Det medförde i sin tur att Bennys mor, far eller något av hans många syskon till slut även fick slutföra Bennys uppgift. De andra blev arga på honom men själv förstod han aldrig riktigt varför.
Med uppmärksamheten fäst på naturens vackra ting växte den lilla bävern upp. Ju större han blev, desto mer ökade hans nyfikenhet. Pappa Bäver började bli riktigt orolig för sin son när han istället för att sova på kvällen låg uppe och njöt av solnedgången. Eller när han oroade sig mer för hur en liten fågel skulle klara vintern än hur han och hans egen familj skulle göra det. Och eftersom Benny Bäver hellre ville upptäcka världen och ströva omkring än att hjälpa till kallades han lat.
– Han är en riktig odugling till son, beklagade sig Pappa Bäver en dag till Mamma Bäver. Hon kunde inte mer än att hålla med, men hon försvarade honom ändå:
– Han försöker.
– Han skulle kunna anstränga sig lite mer.
En vacker höstmorgon bestämde sig Benny Bäver för att gå på upptäcktsfärd. Han packade ned de viktigaste sakerna han ägde i sin ryggsäck, väckte sin mamma och utbrast:
– Ooo–uuuh. Ooo–uuuh, Ouuuuuuuulivard.
Hon förstod precis vad Benny ville säga. Han var stor nog att klara sig själv och skulle komma tillbaka när det blev dags för honom att göra det. Så hon fyllde hans ryggsäck med godsaker och lät honom gå innan Pappa Bäver vaknade och hann stoppa den galna upptäckaridén mitt under den hektiska bobyggarperioden.
Mamma Bäver kysste Benny på pannan.
– Seså, ge dig iväg nu.
Benny Bäver vandrade dag som natt tills han kom fram till ett stort berg. ”Baaaaal-bergsget” läste han på en skylt vid bergets fot innan han började klättra så att svetten lackade.
.Väl uppe imponerades han av den vackra utsikten och kastade ut sitt självmonterande tält som han fäst under ryggsäcken. Plötsligt hörde han en ihålig och mörk röst som fick honom att rycka till.
– Hej! Vad är du för en liten figur?
Benny tittade sig omkring men såg ingen.
– Hur har du hamnat här? Har du gått vilse?
Nu såg han hur en liten myra kikade fram genom ett hål i barken på ett gammalt träd i närheten.
– Liten? Menar du mig? undrade Benny.
– Ja, ser du någon annan här kanske?
Benny tittade sig åter omkring.
– Inte för att vara dum, du är faktiskt betydligt mindre än jag. Myran såg förvånad ut och förstod inte vad Benny menade. Han var ju truppledare sedan länge och starkaste myran på berget. Skulle han vara liten? Det var det fånigaste han hört i hela sitt liv!
– Du förresten, var håller han hus den där bergsgeten? Benny kom ihåg skylten vid bergsfoten.
– Vilken bergsget?
– Han som brukar gå på bal?
– Vad menar du? Här finns inga bergsgetar.
– Getter.
– Va?
– Ja, det heter bergsgetter, i plural.
– Viktigpetter, det rimmar på getter, fnös myran surt.
– Men balen då? undrade Benny Bäver.
– Vilken bal? Myran himlade med ögonen.
– Bergsgetsbalen.
– Men alltså, vad yrar du om? Myran skakade på huvudet.
– Nej nu måste jag verkligen arbeta. Jag har inte tid med sådant här trams. Så gick han, den lilla myran.
Benny sov ganska bra trots sin oro om att stöta på vilt dansande getter och dagen efter fortsatte hans vandring västerut. Efter en lång promenad befann han sig plötsligt på en vacker sandås som sluttade nedåt mot en härligt porlande älv.
Han njöt av varje steg, tills han råkade höra mössen viska och han plötslig insåg att han befann sig på en rygg som tillhörde ett eldsprutande monster: en drake! Tänk om den stora sandklädda besten skulle vakna!
Han tog av sig skorna och höll dem i handen medan han försiktigt tassade på tå, bort från det slumrande monstret, nerför en brant trätrappa som enligt skylten på trädet bredvid kallades ”Himlasteeegen”. En stege till himlen, men ligger inte himlen åt andra hållet? undrade Benny medan han skuttade nedåt. 1, 2, 3 …
… 35, 36, 37, aaaaaaaaaaaaaaaaaj! Benny skrek av smärta. På det 38:e trappsteget fick han en sticka i höger fot som tvingade honom att minska ner farten. Han stannade till, tog ett djupt andetag och drog ut den långa träflisan ur sin fot medan han bet sin arm med sina långa gnagartänder. Tur att Mamma Bäver hade packat ner plåster i ryggsäcken!
Benny plåstrade om såret och fortsatte att hoppa nedåt i en jämn takt. 39, 40, 41 … och 100. Ivrigt kastade han skorna på älvbanken och sprang rakt ner i älven för att ta sig ett uppfriskade dopp.
Det var skönt att svalka av sig lite trots att vattnet var lite kallare än vad Benny Bäver var van vid i hans egen älv. Han torkade sig genom att svänga svansen fram och tillbaka och helt enkelt slå ut värsta fukten ur pälsen. Sedan ruskade han på sig tre gånger till höger och tre gånger till vänster, precis som Mamma Bäver hade lärt honom, och sedan var han klar.
Äventyret fortsatte i en ny riktning igenom skogen. Efter en stund fick Benny syn på några stora fyrbenta djur med horn i pannan. De stod i en inhägnad del av skogen. Han undrade om de var farliga, men när han närmade sig sade en av dem med djup röst:
– Hej lilla vän! Vem är du?
– Hej, jag är Benny. Jag är ute på äventyr.
– Angenämt. Mitt namn är Elker. Jag är en älg, Skogens konung. Vad är du för djur?
– Jag är en bäver.
– Jaha, vad gör bävrar som mest då, när de inte är ute på äventyr?
– Vi gnager och sover, sade Benny, helt omedveten om hur hårt hans familj egentligen slet för att få livet i den lilla bäverhyddan att gå runt.
–Aha, svarade Elker, som stod och putsade sina horn med en duk för att de skulle glänsa.
– Vad gör ni då? frågade Benny älgen.
– De flesta av oss gömmer sig nog för älgjägarna just nu, men det behöver inte vi tänka på.
– Varför inte det?
– Vi har en slags immunitet kan man säga. Mer ville inte Elker berätta, eftersom han inte ville avslöja att hans enda jobb på farmen var att låta sig bli klappad av någon besökande människa då och då. Han behövde inte ens leta mat själv. Lyxigt kan tyckas och det var många som blev avundsjuka. Ja, det fanns till och med älgar som försökte checka in sig själva på den där farmen, så ibland blev det långa köer in i skogen, men det var bara vissa utvalda som fick ta del av det privilegiet.
– Jaha, svarade Benny och började fundera över vad immunitet egentligen kunde betyda.
– Vart är du på väg? undrade Elker.
– Jag vet inte, jag vill upptäcka världen bara.
– Om du hittar Björne, hälsa från mig. Han kommer att visa dig vägen till något spännande. Benny tackade för sig och sprang vidare mot nya äventyr.
Han kom till slut fram till några stora dinosauriespår. Han hade sett dem på tv:n i bäverhyddan men aldrig föreställt sig att de skulle vara så stora. Wow, vilka stora fötter de måste haft de där dinosaurierna!
Mitt i det enorma fotavtrycket i det kuperade landskapet stod en lång man med en klubba som verkade rädd för att dinosaurierna skulle anfalla, för han svingade den över huvudet. Benny Bäver blev plötsligt tvungen att ducka för ett vitt klot som ven över hans huvud och försvann rakt in i skogen.
Mannen började åter att vifta klubban, nu i snabbare takt än tidigare. Klubban hamnade även den i skogen och mannen blev upplockad av en annan man på ett vitt motordrivet fordon. De flög förbi i en susande fart och Benny fick kasta sig åt sidan för att inte bli överkörd. Oj, det här verkar vara en riktigt farlig plats, fastslog Benny. Är det inte dinosaurierna som jagar en kanske man blir överkörd eller får ett klot i huvudet …
Benny vände sig om. Där, på andra sidan gatan, såg han några andra fyrbenta djur som påminde om älgarna som han hade mött i den där inhägnade gården inne i skogen. Benny gick fram för att presentera sig för en av dem:
– Hej! Jag heter Benny! Jag är en bäver. Är du en älg utan horn?
– Vad är det du säger? Du ser väl själv att jag är mycket fiiiinare än en älg! fnyste Ronja och sträckte på halsen.
– Jag är en vacker och mycket ädel häst. Ronja heter jag förresten.
– Jaha, sade Benny Bäver utan att förstå vad hon menat med finare. Älgen hade ju sagt att han var Skogens konung och de här små djuren hade ju inte ens horn …
– Vad gör ni här på dagarna? undrade Benny.
– Vi står här och väntar på att människorna ska komma och ta hand om oss. Vi går här varje dag och betar. Hela sommaren.
– Vad menar du? Gör ni inget annat?
– Människorna borstar oss och snyggar till oss. Sedan sitter de på oss och ber oss att gå eller springa runt en bana eller traska runt inne i skogen. Efter det får vi mat och vatten. Resten av dagen gör vi det vi själva vill.
– Jaha, det låter som ett bra liv.
– Ja, vi klagar inte. Vi har ett bra liv här. Du då, vad gör en liten bäver som du hela dagarna?
– Vi bävrar simmar omkring och bygger bon. Och gnager.
– Jaha, sade hästen. Vad gör ni mer då?
– Tja, just nu är jag ute på äventyr eftersom jag vill se världen, och den är VÄLDIGT stor.
– Ja, du får se till att inte tappa bort dig.
– Nej, det vore hemskt.
– Men du, om du hittar Björne, hälsa från mig så kanske han kan visa dig vägen till något spännande.
–Ja, det sade älgen också, men jag har inte hittat honom ännu.
– Han är svår att upptäcka bland alla stora stenar i skogen.
Benny fortsatte vidare in i skogen och virrade sig allt längre bort. Han hamnade nära en stor väg. Benen började sjunka men han lyckades kravla sig upp på en gammal trädstam som låg över den vidsträckta terrängen. Han möttes plötsligt av ett starkt sken och blev bländad när han tittade dit igen. Man har då aldrig solglasögonen på plats när man ska ha dem, tänkte Benny. Sedan hörde han ett ynkligt litet pip.
– Vem är det som piper?
– Men stå inte bara där! Hjälp mig upp nu. Snälla.
– Vem är det som pratar? Jag ser dig inte, var är du?
– Du måste vrida på skallen för att se mig. Hallå!
Benny bäver vred huvudet åt höger och åt vänster.
– Jag ser ingen. Var?
– Fel håll! Här nere! På marken!
Benny Bäver vände huvudet nedåt och upptäckte en liten blåmes som låg på rygg med fötterna sprattlandes uppåt.
– Jag blev bländad av den där spegelkonstruktionen och flög rakt in i den. Ett konstverk säger människorna. Jag tror de kallar det för en ”glaskrycka”. Jo, jo, ett enkelt sätt att ta död på oss småfåglar skulle jag vilja påstå.
Benny hjälpte den lilla fågeln att komma på fötter igen och såg på medan den sträckte ut sina vingar.
– Och vad gör du här, undrade fågeln. Du är lite långt hemifrån eller?
– Jag är Benny Bäver. Jag är här på äventyr. För att upptäcka världen.
– Jaha, sade fågeln. Vad har du upptäckt hittills då?
– Ja, det ska du veta, jag har varit på världens mest spännande resa. Jag har klättrat på Drakens rygg, upptäckt bergsgetternas balplats, sett dinosauriespår, träffat älgar och hästar och nu är jag här.
– Jaha, och nu har du även räddat mig. Jag var på väg att tuppa av för alltid, men jag hade tur. Du kom förbi och hjälpte mig.
– Ja, sade Benny och sträckte på sig. Nu skulle både Mamma och Pappa Bäver ha varit stolta över honom.
– Men vad gör ni fåglar när ni inte krockar och flyger? undrade Benny nyfiket.
– Vi bygger bon och lite annat. Äsch, det finns inte så mycket att berätta om det. Det är inget äventyr direkt, men vi får se ganska mycket under våra flygresor.
– Jaså?
– Ja en gång såg jag till och med en orm som gifte sig med en kanin.
Benny Bäver funderade över hur det skulle ha sett ut och blev kvar i sina tankar en stund. Gråmesen vände sig om för att flyga iväg, men innan han gjorde det utbrast han:
– Nu sticker jag, men du, om du hittar Björne, hälsa från mig så kanske han kan visa dig vägen till något spännande.
– Det sade både hästen och älgen. Vem är han egentligen den där Björne?
– Om man ska få veta det måste man vara uppmärksam, annars ser man honom inte.
– Jaså, jaha då får jag väl försöka leta bättre.
Benny gav sig iväg igen mot nya äventyr. Han gick och gick. Efter en hel dags vandring var benen trötta och han trodde nästan att han inbillade sig när han hörde något som klingade i vinden. Efter en stund hördes det där klingandet igen. Plötsligt såg han några barn som lekte med någon slags järngrej upphängd på en ställning. Barnen verkade tycka att det var roligt att skapa ljud med den där utomhusmojängen.
Så fort barnen hade gått smög sig Benny fram för att försöka sig på samma sak som barnen. Men han var en bäver, så han begränsades av sin längd. Hur mycket han än försökte hoppa nådde han inte upp. Till slut kom han på att han faktiskt kan ta hjälp av klorna och klättra upp. Väl uppe använde han sin svans som pendel och fick fram ett ordentligt klangljud som var så högt att Benny själv ramlade ned av rädsla.
I närheten av klangmojängen låg ännu en stor och härlig backe att klättra i. Det fanns några små stugor där människorna brukar hålla till. I backen fanns det några konstiga krokar som såg ut att hållas upp av himlen. De satt i en rund bana uppför hela backen. Benny Bäver försökte tyda sig till vad de kan användas till.
– Agn–nääääääs–baaackeeen.
Agn? Var det inte en slags krok som människorna använde för att fiska? Det måste ju vara de krokarna som sitter där i backen. Var det en plats för att fiska näsor? Det lät konstigt, tyckte Benny, men bäst att se upp, för näsan var han rädd om.
Han klättrade uppför backen men höll sig på säkert avstånd från krokarna. Väl uppe stötte han på ett litet orangefärgat djur med vit nos.
– Vem är du? undrar det orangefärgade djuret med misstänkt stämma.
– Jag är Benny Bäver. Vem är du?
– Vad gör du här? Fick han snabbt tillbaka.
– Jag är ute på äventyr, sade Benny. Vad gör du här då?
Jag är på väg att lura en liten bäver, tänkte den sluga räven men sade istället:
– Jag förstår … Har du någon mat med dig?
– Javisst, en hel ryggsäck.
– Jaså?
Räven började gnugga händerna och blev helt till sig när han såg kakburken med gyllenbruna pepparkakshjärtan som Mamma Bäver hade stoppat ner till Benny. Räven såg sin chans att ta hela ryggsäcken och springa iväg, men just som han tänkte den tanken utbrast Benny:
– Vill du ha en? Du får en pepparkaka av mig. Mamma brukar köpa dem direkt från fabriken, så de är helt färska.
Räven blev så förvånad att han först inte visste vad han skulle säga. Han tog emot kakan som han erbjudits över en kall råttsoda. Efter fikat var rävens mage full och han tänkte inte längre på att stjäla Bennys ryggsäck.
– Jaha, så vad gör bävrar när de inte är ute på äventyr i backar och berg?
– Vi gnager och simmar och sådant som bävrar gör.
– Jaha, svarade räven och tillade:
– Jag är en räv. Jag är en slug liten rackare som vet mycket om världen, så om det är något du vill veta är det mig du ska fråga. Du kan förresten kalla mig Herr Slug.
– Jaha, det var bra att veta, sade Benny, helt ovetandes om rävens inledande baktankar.
– Nå, har du något du vill veta? undrade räven.
– Nej, inte just nu. Jag upptäcker saker hela tiden. Men om jag undrar något ska jag komma tillbaka och fråga dig.
– Okej, vi säger väl det, men då måste du ta med mer av den där råttsodan.
Det lovade bävern. Han var precis på väg att gå när räven utbrast:
– Om du hittar Björne, hälsa från mig så kanske han kan visa dig vägen till något spännande.
– Inte du också … suckade Benny. Vem är han den där Björne? Kan ni inte bara tala om var han finns?
Benny Bäver började bli less på att bara höra talas om den där Björne. Nu ville han träffa honom också.
– Han finns inne i skogen någonstans. Du får leta ordentligt om du ska hitta honom.
– Ja men hur gör jag det?
– Det är bara du som vet. Du kommer att hitta honom när du är redo.
De orden hjälpte inte Benny. Han packade ihop sin ryggsäck och sade adjö till räven. Sedan åkte han kana på svansen nedför den branta sluttningen mot den omgivande människobyn.
Hej vad det gick. Det var inte utan att det kom ett litet ”tjoho” ur hans mun när han åkte nedför branten. Han åkte nästan in i en gran, men han hann väja undan i precis rätt tid.
Väl nere vände han kosan mot älven igen och försökte minnas hur det såg ut där bäverhyddan låg. Benny Bäver gick genom skogen och till slut kom han fram till en liten badplats vid älvens kant. Ett rep hängde ned från ett träd och han fick lust att svinga sig i det som om det vore en lian. Han hoppade upp och tog tag i repet, släppte taget och hamnade åter i älven. Han fick lust att skrika av glädje. Nu kände han igen sig. Han simmade uppströms ända tills han åter såg den vackra hängbron i trä där bäverhyddan låg. Jippie, tänkte han. Jag är hemma!
Han kramade om Mamma och Pappa Bäver och sade att han skulle vara hemma ett tag, till dess att han blev redo att åka på nya äventyr. Mamma och Pappa Bäver tittade på varandra. Mamma Bäver suckade och Pappa Bäver skakade på huvudet.
Benny Bäver var trött och ville ha en kopp av Mamma Bävers goda varma choklad innan han somnade. Han öppnade sin ryggsäck för att njuta av de sista dropparna i termosen. Och där, under fikatermosen, låg även en liten nallebjörn i mörkgrönt tyg med en liten miniatyrresväska i handen. Men vad är det här? tänkte Benny.
Efter en stund kom han ihåg vad de andra djuren hade sagt, att om han hittade Björne skulle han kunna visa honom ännu fler äventyr. Nu hade Benny hittat honom, men hur hade Björne kommit in i hans ryggsäck?
Snart somnade han in i en djup dvala och drömde sedan vidare om ett annat äventyr. Med en älg, en häst, en räv, en fågel, en björn och en liten, liten nyfiken bäver.
Benny Bäver har besök följande platser i Bjurholm, i ordningsföljd:
- Han bor naturligtvis i Lagnäsets naturreservat. Under hängbron.
- Balberget.
- Drakryggen och Himlastegen.
- Älgens hus.
- Golfbanan.
- Backfors Gård.
- Glaskyrkan Hägring.
- Klangvägen.
- Angäsbacken.
- Petnäset (om nu lianen finns kvar ännu …)
- Tillbaka i Lagnäset. Benny Bävers hem.
Senaste kommentarer