It’s Corona time!

Trots den oroliga samhällssituationen kan Elizabeth inte låta bli att le när hon ser sin 11-åriga dotter Elsa med mer glöd i blicken än någonsin tidigare dansa till en av samtidens mest kända TikTok-låtar: ”Co … corona … co … corona”. Inspelningen avslutas med ”Stay safe, it’s Corona time” och V-tecknet. Tänk om hon själv hade haft den avslappnade inställningen till livet, eller döden …

De har nog pratat om viruset på skolan, men Elizabeth undrar hur mycket hennes elvaåriga dotter och de andra i fyran egentligen förstår om den galna världen utanför. Är coronaviruset bara ett TikTok-skämt för dem? Vet de om att det är ett virus som faktiskt dödar?!

Inte för att Elizabeth är direkt orolig över att dö av coviden. Dödsångest har hon ju haft varje natt sedan 2013, då hennes andra barn föddes och hon blev ensam mamma till två barn på heltid.

Tänk om det skulle vara sista gången hon somnade. Tänk om hon somnade in för alltid … Tänk om något hände henne på natten och barnen var för små för att hantera en telefon … Skulle de då få sitta instängda i flera veckors tid, bredvid hennes förruttnade kropp tills någon hittade dem alla?

Så fortsatte det, natt efter natt i flera års tid. Till dess att barnen var stora nog att hantera en telefon och kalla på hjälp om något skulle hända.

Efter ångesten kom stressen och så byggdes det på. Elizabeth hade nog gått in i den så kallade väggen om hon hade kunnat. Men miljonfrågan återstod: Vem skulle då skjutsa barnen till och från skolan varje dag, hålla reda på läxor, packa bad- och idrottskläder, handla, följa med dem till tandläkaren, läkaren, vara med på alla föräldraträffar och skolevenemang, betala alla räkningar och jobba över så att hon kunde betala alla dessa räkningar?

Elizabeth sökte vid något tillfälle hjälp för att få bukt med sin stress och ångest, men eftersom hon hade en ”komplicerad familjesituation” och varken tid eller råd att avstå från ett eventuellt jobb för att delta i en eventuell stressbehandling fem mil bort enkel väg, ansågs hon för stressad för att få hjälp av stressenheten på närmaste lasarett.

Det gick så långt att Elizabeth började tänka att det skulle vara skönt att bara lägga sig ner på golvet och aldrig vakna mer. Slippa bry sig. Att bara ta ett sista andetag och släppa allt.

Den turen har hon inte haft. Ännu. Elizabeth sitter i den slitna vardagsrumssoffan i grön plysch från 80-talet, den sista hon haft råd att köpa, och funderar över i vilken riskgrupp hon hamnar som utsliten, ekonomiskt utsatt ensamstående mamma.

– Mamma, titta! Kolla in den här dansen!

Elsa ser ut som en ängel med svart lockigt hår när hon svävar in i en glittrande röd ”Let’s Dance”–liknande klänning med paljetter i minimodell och väcker sin mamma ur hennes negativa tankar.

– När har du hunnit byta om?

– Men mamma! Jag är snabb. Kolla nu då!

– Få se då. Jag är med!

Elizabeth är helt uppslukad av sina tankar och absolut inte med, men det låter övertygande nog för att Elsa ska gå på det.

– Okej. Titta. Hela tiden!

– Ja, jag lovar …

– Okej. 1, 2, 3 …

Elsa snurrar runt i en 20 sekunders lång danssekvens som hon övat in.

Elizabeth försöker koncentrera sig på dansen, men tankarna flyger snabbt iväg till de där obetalda räkningarna som orsakat henne så många sömnlösa nätter. Hittills har hon klarat sig med formeln fler utgifter, fler jobb. Den fungerar inte längre och ångesten att inte betala och få en anmärkning hos Kronofogden känns nästan värre än ångesten att dö. Men nu närmar sig dansen sitt slut. V–tecknet igen.

– Jättebra gumman!

– Ja, jämför med originalet.

– Ja, få se.

Elizabeth får plötsligt svårt att andas.

– Vänta lite, jag måste hämta lite vatten.

– Okej, jag väntar här.

Det tar Elizabeth exakt 47 sekunder att hämta vatten och återvända till vardagsrumssoffan. Nu är det dags att prata allvar … Nej, inte nu, inte dag. Det går inte. Hur ska hon kunna berätta något sådant nu? Elsa verkar ju så glad.

Elsa håller fram telefonen och visar sin mamma hur originaldansen på TikTok ska gå till.

– Visst är det likt!

– Ja, jättelikt.

– Okej, mamma. Jag ska öva in en till. Jag kommer snart.

– Gör det.

Elsa försvinner iväg in i sitt rum och stänger dörren bakom sig. Elizabeth loggar in på sin sida på Platsbanken. Inga nya jobb som hon kan söka. Ännu. Andas. Vad är det ens för dag idag? Tisdag, onsdag? Elizabeth får syn på VK:n som ligger på vardagsrumsbordet. Torsdagen den 7 maj. Torsdag redan?

Elizabeth hinner ha 3 minuter och 32 sekunders ”egentid” innan den avbryts av ett  gällt skrik:

– Kajsa stalkar mig mamma! Hon är så jobbig! Få bort henne!

Båda barnen står framför henne i vardagsrummet. Kajsa, 6 år, iförd en kort paljettklädd kjol och en kort glittrande tigertopp.

– Jag vill också dansa, och spela in!

– Låt din syster vara med. Elizabeth kan inte låta bli att le. Hennes lilla ”gullskrutt” är så redo för dansen.

– Nej, jag vill inte. Hon är så dryyyyyyyyg.

– Jag vill ändå inte vara med i din dumma film! Djävla du!

– Sluta bråka nu! Elizabeth hör hjärtat dunka i allt snabbare takt.

– Djävla mamma! Kajsa lär sig snabbt hur de fula orden ska låta.

Barnen springer åt varsitt håll. Bort från ”djävla mamma”. Elsa drämmer igen dörren till sitt rum. Kajsa gör ett tappert försök att få sin dörr att låta lika mycket som Elsas.

Elizabeth tar ett djupt andetag. Tårarna bränner bakom ögonlocken. Fokusera Elizabeth. Du fixar det här. Det är ju bara en liten flytt. En liten nedgradering. Säkert till det bättre.

Hon lyfter rumpan ur plyschsoffan, går in i badrummet och tar fram sminkväskan. Plötsligt tittar Kajsa nyfiket fram bakom dörren:

– Ska någon komma?

– Säg förlåt.

– Förlåååååt!

– Bra! Ja, Kjell kommer förbi och lämnar av några saker.

– Jaha.

Tystnad.

– Men mamma. Inga pussar! Det är corona.

– Ja, just det. Inga pussar.

– Jag kontrollerar det.

– Bra, gör det.

Ja, Kajsa har hört talas om coviden hon också. Och att man inte får pussas. Hon ser därmed till att Elizabeth och hennes särbo Kjell inte kommer för nära. Åtminstone inte när hon är med.

Kajsa har även koll på att toapappret är slut på affärerna. Som tur är behöver Elizabeth varken förbereda sig eller bunkra upp. Det är så här: Vid covid-19-utbrottet hade Elizabeth redan ett ganska stort förråd hemma med diverse konserver och andra nödvändigheter som hon hade skaffat sig efter att ha följt en kupongsamlarserie från USA på tv. Det började med tandkräms– och schampoerbjudanden och fortsatte det med andra eventuella ”nödvändigheter”.

Något år efter att Elizabeth börjat skaffa sig sitt lilla hemmalager kom ett utskick från de svenska myndigheterna. Om krisen kommer. Elizabeth började då medvetet samla på sig ännu fler saker.

Redan innan det där utskicket anlände hade hon tänkt att hon kanske skulle kunna hjälpa till vid en eventuell kris, men nu blev det officiellt. Krisen var på gång och hon kunde bli en tillgång för Sverige. Hon anmälde sig till Lottakåren.

Hennes iver om att tjäna landet växte sig så stor att hon för ett ögonblick glömde sin heltidstjänst som mamma och att hon inte alls skulle kunna hjälpa till i en stab vid en eventuell samhällskris. Hon fick dock sina 70-plus-föräldrar att ställa upp som barnvakter en hel helg så hon kunde fortsätta i sin drömvärld en stund och därmed båda påbörja, och avsluta, en kostnadsfri helgutbildning i Lottakårens regi …

Elizabeth står framför badrumsspegeln för att påbörja sminkningen. Telefonen på sidan av handfatet börjar att vibrera. ”Kjell”.

– Hej!

– Oj, du svarade direkt!

– Ja?

– Det var något nytt! Men jag gillar det! Du, blir du hemskt ledsen om jag inte kommer förbi ikväll? Jag måste förbi mina föräldrar. De måste ju ha maten levererad.´

Tystnad.

– Jag vet … Elizabeth försöker dölja sin besvikelse. Kjell är för stressad för att märka något. Hans föräldrar sitter ju i karantän. Det finns inget att argumentera emot. De kan ses en annan dag, bara de båda är friska.

– Jag har lite bråttom just nu, men vi hörs imorgon.

– Okej.

– Puss

– Puss

Klick.

Under Elizabeths samtal med Kjell har Elsa påbörjat en annan dans i köket. ”Co … corona, co … corona”. Återigen samma avslut: ”Take care, stay safe, it’s Corona time!”

Elizabeth sneglar på Elsa och sedan på klockan. Kvart i nio.

– Elsa, Kajsa, gå och borsta tänderna.

Kjell kan inte komma idag. Det innebär att valet står mellan ett eller flera vinglas och en eller flera glassar. Vinet har hon beställt online, men att glassförrådet har uppstått är helt glassbilens fel …

Elizabeth hade suttit ute i sin trädgård då hon hört det välbekanta ljudet. På avstånd. Närmare. Väldigt nära. Hon hade fortsatt att ignorera det till dess att Kajsa gjort henne medveten om situationen:

– Glassbilen. Den står på vår gård.

– Vad säger du? Är den här? Okej, jag går dit.

Samma chaufför som hade glömt glassarna som skulle ha levererats innan påsk.

– Jag hade beställt innan påsk. Du hade inte fått beställningen …

– Ja, just det. Nu kommer jag ihåg. Behöver ni något annat nu när jag ändå är här?

–  Jag tar en påse med glassbåtar, lakritssmak, hade hon hört sig själv säga (hur säger man nej till glassbilen om den står parkerad på ens egen gård?)

Kajsa hade tagit tillfället i akt och pekat på en av de största och dyraste glassmixarna.

– Snälla mamma? Hundögonen. De kunde hon.

– Ja. Det var ju ändå så osäkra tider. De kunde lika gärna unna sig lite extra glass …

– Mamma, bäst vi tar de där melonglassarna till Elsa också så att hon inte blir arg på oss för att vi inte har tänkt på henne …

Därmed hade de förutom minilagret av konserver och vinförrådet fyllt på frysboxen så att de var glassäkra i flera månader framöver.

Efter att barnen har somnat sitter Elizabeth åter i den gröna plyschsoffan. Nu med ett glas vitt vin i handen. Hon följer nyheterna om virusets framfart och inser att hennes liv inte förändrats så mycket. Hon är ju, utan att sitta i karantän, ensam med sina barn. Som vanligt. Den största skillnaden är att hon har mindre jobb, mindre pengar och nästan anses normal.

Det tar Elizabeth någon månad till efter covid19-utbrottet innan hon upptäcker att hon mår ovanligt bra. Hon har äntligen fått de ekonomiska och sociala förutsättningarna för en nystart, utan ångest och med fokus på att leva. Och det finns många anledningar till det:

1. Nu slipper hon passa alla de där skol-/läkar-/tandläkartiderna hon ska hinna på med sina barn. En välkommen paus från alla måsten!
2. Hon slipper ljuga när ”alla” andra ska resa utomlands, till fjällen eller stugan under sin semester. Nu måste alla hemestra och hennes normala blir normalt för alla.
3. Hon slipper be om ursäkt för att hon aldrig har tid eller råd att ha semester. Om hon nu får något jobb är det klart att det går före alla andra tillställningar. Nu kan hon svara ”det är lite osäkert just nu med allting” och att hon måste ta alla jobb hon får in.
4. Hon har en ursäkt att se galen ut i håret. Ingen annan kan/vill gå till frissan i dessa galna tider.
5. Hon slipper diska undan varje dag, eftersom ingen vågar sig dit på besök. Hon eller barnen kan ju vara coronasmittade.
6. Hon får skjuta upp amorteringen för bolånet i sex månaders tid. Det erbjudandet har hon aldrig fått tidigare för att hon haft dålig ekonomi. Nu när andra också får dålig ekonomi går det plötslig bra.
7. Skulle hon trots allt dö av coviden och inte av utmattning skulle hon dö med flaggan i topp. Hon skulle då beskrivas som ett av pandemins offer och inte som en vin- och glassmissbrukande kvinna vars höga kolesterolvärden avslutar hennes liv med en hjärtinfarkt innan hon hunnit fylla 40. Men dö, nu? Nej, nu vill hon bara leva!