Trötthet, ångest, och tacksamhet. Tre ord som representerar hur jag känner mig inför dagens laparoskopi på Lycksele Lasarett.
Det är den 14 oktober 2020. Jag har väntat i sju år på att få ett svar på mina magproblem. Nu är det dags för ytterligare ett försök. Upptäcker de inte något nu vet jag inte vad jag ska göra, då har jag försökt allt.
Vem genomgår frivilligt en riskfylld operation i coronatider när de inte har hittat något på någon av de föregående undersökningarna? Varken på röntgen eller ultraljud. Hur stora är då chanserna att de upptäcker något nu? Kommer jag att dra med mig coronasmittan hem bara för att jag är så krävande som patient? Borde jag egentligen låta bli?
Men nu är jag fastandes och redo och kan inte dra mig ur. Oron att de inte hittar något är vid det här laget större än oron att de hittar något jag egentligen inte vill höra.
Jag har tid klockan 11 och blir avlämnad redan vid 10-tiden. Jag väljer att checka in fysiskt och inte online. I receptionen sitter tre personer med brett mellanrum. Stora coronaskyltar med varningstext påminner om smittan, men ingen använder munskydd. Borde jag göra det? Å andra sidan har jag ju inga förkylningssymtom för då hade jag ju stannat hemma. Det gäller nog även de andra.
Väntrummet på gynavdelningen är tomt. Jag sitter ensam med väggklockan, vars tickande blir en magisk pendel som får min trötthet att ta övertaget. Tills jag hör någon ropa mitt namn. Sedan tar experterna över. Nålsättning, morfin och in på UVA. Omhändertagen som på ett lyxhotell. Borde jag vara här? Har jag rätt att vara här?
Kanske inbillar jag mig bara att jag har ett tryck mot bäckenet och urinblåsan, att jag inte kan tömma tarmen, att jag aldrig är hungrig och att det känns som om någon kört upp en växelspak med taggtråd i mitt underliv när jag sitter.
Hur ska man egentligen kunna lita på sitt eget omdöme efter att på kort tid ha genomgått rektoskopi, gastroskopi, koloskopi, CT- och MR-röntgen och ett flertal ultraljudsundersökningar med samma resultat: ”Allt ser normalt ut”, och vid ett flertal tillfällen fått höra ”om du bara går ner 10 kilo kommer du att må mycket bättre”?
Narkosläkaren kommer in vid 13-tiden och förklarar operationsförloppet och sedan är det dags att rulla in på operationssalen. Vid det här laget har tacksamheten för att få göra undersökningen tagit över. En mask placeras över min mun och jag får andas in syrgas för att sedan somna in.
Sneglar på klockan på uppvakningsavdelningen. Kvart över tre. Allt har gått bra. Gynekologen berättar att de har hittat ett tennisstort myom i min livmoder och några cellförändringar de ska analysera. Kanske måste de ta bort livmodern. Det känns som en seger och jag känner hur några glädjetårar rullar nerför min kind.
Personalen på sjukhuset ringer efter en taxi som ska skjutsa mig till Resecentrum.
– Är du inte tillräckligt sjuk?, undrar taxichauffören och hänvisar till att jag inte får någon sjukresa hem till Bjurholm.
– Nej, men jag är glad över att få röra på mig. Jag tar gärna bussen, jag som kan.
Jag kliver ut ur taxin med lätta steg. Jag har verkligen suttit på taggtråd. Denna boll som ingen tidigare hittat eftersom ingen har trott på mig, den finns där på riktigt. Det känns så skönt! Jag hittar inte på och jag är inte inbillningssjuk!
Senaste kommentarer